I väntans tider

Det är många tankar som rör sig i huvudet nu. Pass och visum är klara. USDollar ska växlas till veckan. Personliga kläder och tillhörigheter får plats i handbagaget. Det behövs inte så mycket kläder, i Kathmandu är svenskt sommarväder. Necessären måste förstås fraktas i resväskan eftersom den innehåller flytande vätskor.

 

Har jag glömt nåt? Förmodligen, men det brukar ordna sig. Handsprit måste jag komma ihåg att köpa. Jag är storförbrukare. Spritar händerna mycket och ofta. Så brukar jag klara mig från de värsta magåkommorna också. Peppar, peppar….

 

Resväskan är full med saker som ska skänkas bort och delas ut. Bland gatubarn och förskolor med mera. Barn- och bebiskläder. Och OJ vilka fina grejor! Skor, jeansjackor, sparkbyxor, sprillans nya underkläder och strumpor. Jag blir varm i hjärtat av all omtanke människor visar. Någon har köpt ballonger, en annan färgpennor och hårsnoddar. Man har tiggt tandborstar av sin tandläkare och en leksaksaffär i stan har skänkt leksaker. Somt har jag fått via snigelpost, somt har man levererat till min dörr, och annat har vi åkt runt och hämtat.

 

I väntan på avresa kikar jag på foton och bläddrar i bloggmanus från föregående resor. Många minnen väcks. Ett och annat leende och en tår i ögat emellanåt. Jag kommer till ett par avsnitt om bussresor jag gjort och måste stanna upp och läsa.

 

Att åka buss i Nepal är ett äventyr för sig. En dag när jag, som vanligt, skulle åka mellan Boudha och Uttar Bahini stannade vi för att plocka upp denne unge man. Han hade mycket packning med sig, hade varit på shoppingrunda. Man lastade på flera säckar med ris och linser samt otaliga kartonger med, för mig, okänt innehåll.

Om jag tänkt mig för det minsta skulle jag naturligtvis ha gått ur bussen och väntat medan man lastade in hans bagage. Det gjorde jag inte. Således fann jag mig så småningom inklämd längst bak, längst in.

 

Jag insåg mitt misstag och bad till Buddha att ynglingen och hans varulager skulle kliva av före mig. Men icke.

 

Så när bussen anlände Uttar Bahini hade jag inget annat val än att krypa, klättra och åla mig ut. Iklädd jeanskjol, ryggsäck och handväska. Jag försökte manövrera bagaget med ena handen och kjolen med den andra, samtidigt som jag måste stödja mig för att ta mig ut. Allt detta ackompanjerat av folkets jubel och skrattsalvor.

 

Men vad gör man väl inte för att roa sina medmänniskor?!

 

Nej, nu ska jag äta påskdagsfrukost. Jag återkommer senare med fler busstories!

 

One Reply to “I väntans tider”

  1. Pingback: Elma

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*