En aning gnäll och sen är det bra!!…

Om jag tillåts gnälla en aning så ska jag väldigt kort berätta att vi hamnade på Londons sunkigaste hotell. Med världens sämsta internetuppkoppling. Det här hotellet hette något så fint som Prince William Hotell. Låter som ett fullt godtagbart boende.

Prince William Hotel

Men varning varning! Stenväggarna alstrade sådan värme att trots att vi hade fönstret öppet dygnet runt och det var ungefär 15 grader utomhus så hade vi konstant 35 grader varmt på vårt rum. De ville ha vårt kontonummer för att dra en deposition IFALL vi skulle förstöra något i rummet eller råka ringa ett dyrt samtal och inte betala för oss. När vi vägrade lämna ut våra konton fick vi vackert betala 15 pund kontant. Vidare betalade vi 4 pund för internet i 12 timmar som visade sig varken fungera på rummet första timmarna och ingenstans de följande timmarna. Nääää som sagt – ACHTUNG!!

För övrigt hade vi en härlig långweekend i London. Men jag vill slänga in en brasklapp om det här ökboendet. Vi ska förresten skriva till SAS också och be dem sluta sälja in det här skitstället. Jag kan bara komma på två hotell jag bott på under årens lopp som har varit sämre. Det ena var i Rumänien för några år sedan och det andra är mögelstället i Nepal där jag bodde när jag var volontär.

Mr Bean och Drottning Elizabeth…..

Bortsett från prinsen har vi inte kunnat haft det bättre. Resan ner gick bra och det var lätt att ta sig till hotellet, det låg bara några hundra meter från Paddington Station. Se där – nu sa jag äntligen något positivt om stället!

Berättade jag förresten att de har ett självspelade piano på flygplatsen i Heathrow?

Mään!?? Vem spelar??

Joodå!

Hur som helst – firar man åttamånadersbröllopsdag och sånt så måste man ju skåla, oavsett hur sunkigt hotellet är.

Skål….. äh, Cheers menar jag!

Vi hade fraktat med oss skumpa from Sweden och så småningom lyckades vi få tag på två omaka glas och kunde skåla på bröllopsdagen.

Leve oss! Hurra!

Men människan kan inte leva av skumpa allena. Inte ens på åttamånadersdagen. Vi måste ha middag. Ut på stan alltså. Medan vi gjorde oss i ordning hörde vi sirener och jag, nyfiken som vanligt, körde ut huvudet och kameran genom fönstret. Precis då stannade, med skrikande däck, en polisbil vid vårt hotell.

Polisbil under utryckning hämtar upp kollega på indisk restaurang….

Oj, vad händer?! Nehej nej, det var inte här det var utryckning. De skulle hämta upp en kollega på sen lunch. Eller nåt. Han kom utspringande från den indiska krogen med hjälmen under armen och kastade sig in i bilen.

Strax därpå var de borta…..

Innan jag hunnit trycka på kameraavtryckaren ytterligare en gång var de borta. Hmmm, jag som tänkte jag skulle kunna sälja in en artikel till Aftonbladet igen. Tji fick jag.

Nääää middag var det. Som sagt. Efter att ha irrat omkring en stund och funderat vad vi ville ha för något i magen slutade valet på…….

Mmmmmm………

……. fish and chips. Oj så gott det var. Hemgjort och allt. Och första ölen i London. För den här gången. Mums.

Sleep well my dear!

Ja, och sen kravlade vi oss gatan ner för att krypa till kojs och försöka sova i Williams bastuavdelning. Puh, säger jag bara.

Överlevnadskit….

Alldeles för varmt! Vi plockade fram The SurvivorKit istället. Det vill säga vi spelade sänka skepp, tog ett glas vin och knastrade chips. Och i morgon är en annan dag……

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*