Efter ett besök på Ritz är man MÄTT. Indeed.
Vi var så belåtna och fulla i magarna att vi bestämde oss för att gå hem. Istället för att ta taxi. Eller tunnelbana. Trots mina nepalklackar. Det är liksom inte värre än att det går att ändra sig efter vägen, om det inte skulle funka. Vilket det visade sig göra. Dock var mina fötter ganska så trötta på mig när vi närmade oss William, med begynnande blåsor, avskavt skinn och öm i vaderna.
Men vad gör väl det om hundra år!? Och hur som haver var det en mycket trevlig promenad.
I Hyde Park dukar man ut solstolar varje dag. Där kunde vi vila oss en stund och frottera oss bland engelsmännen.
Nej, kom så går vi!
…jajaja… det är inte så himla lätt att äta när truten är halvt chockad och bedövad… 😉
hej husband… 🙂