Stäng dörren och dra åt helvete!

Jag trodde knappt mina öron. Det gjorde nog inte konduktören heller. Eller så har han hört det förut. ”Stäng dörren och dra åt helvete!”

”En helt vanlig dag på jobbet?” frågade jag.

”Jovars”, sa han.

Hans tålamod var anmärkningsvärt. Flera gånger bad han kvinnan som ockuperat en av våra liggplatser att flytta sig. Varje gång fick han en otidighet och/eller svordom tillbaka. Det mest remarkabla var kvinnans ålder, sisådär åttio. Varför klagar man på ungdomen, undrar jag? ”Damen” gnällde och gnydde men konduktören jobbade hårt och efter tjugo minuters kamp gav hon upp.

 

 

Nu stod hon rakt upp och ner och svor i stället så vi parkerade henne i korridoren medan vi bäddade ut liggvagnen så alla sex passagerare skulle få plats. Konduktören hade förmodligen ytterligare femton vagnar att traggla sig igenom så vi intygade att vi var fullt kapabla att ta hand om situationen själva. Snäll som jag är så överlät jag makens underslaf till den uppenbart vilsna kvinnan. ”Tack så mycket”, sa hon då. Not. Nej, hon svor vidare och lät oss alla veta att hon aldrig förut blivit behandlad så här.

Det har inte vi heller. Verkligen inte.

 

I väntan på Godot … nej, jag menar en ilsken tant

 

Det är som det är att sova på tåg. Jag gillar det, somnar in väldigt skönt till tåghjulens dunkande mot rälsen, men vaknar då och då av något oljud. En tågvissla vid en obevakad övergång eller en medpassagerares snarkningar. Så småningom vaknade ett av paren i sexpersonerskupén. De samtalade lågt och smög sen ut. Skönt, klockan var knappt sex, då kan vi sova nån timme till. Trodde vi.

”Är du vaken?” Den arga tanten vaknade och ville väcka sin man. Sedan hon tjatat en stund lyckades hon och maken kravlade sig ner till bottenplan.

”Behöver du kissa?” frågade han.

”Nä, inte nu”, svarade hon. ”Kanske senare.”

”Var är mina dojor?”

”Jag vet inte.”

”Vill du ha ett äpple?”

”Där är en doja”, hon pekade mot golvet.

”Nej, det är inte min. Behöver du din medicin?”

”Nej.”

”Vi väntar tills de där människorna kliver upp så hittar jag nog dojan.”

Då bestämde sig en av ”de där människorna”, det vill säga jag, för att genast studsa upp ur slafen och leta reda på de förbaskade dojorna, men i samma ögonblick lyckades de själva. De stapplade ut ur kupén och råkade tydligen få med sig vår tjugofemkilosresväska i bara farten, för den hittade vi ute i korridoren senare.

Efter en stund kom de tillbaka, samtalade högljutt, tog fram en plastpåse med äpplen och gnuggade påsen för att den skulle låta tillräckligt mycket. Jodå, jag låg och kikade på dem under mitt lakan. Mannen tog bort metallstegen som det var tänkt att min make skulle klättra ner på. Maken (fortfarande min) bad dem att dämpa sig lite med tanke på att klockan bara var sex på morgonen och kvinnan han var bussig nog att överlåta sin underslaf till några timmar tidigare blev plötsligt väldigt rörlig. Hon hoppade upp från sätet och ställde sig framför min mans bädd: ”Vill du ha bråk?” Hennes make kontrade med att fråga var hon hade radion, han ville höra musik nu.

Vid det här laget insåg jag att vi inte kunde göra annat än retirera. Det var något så kapitalt fel i hela situationen. Ord som diskretion, hänsyn och respekt har de aldrig lärt sig, så gamla de är. Jag klev upp, svepte lakanet om mig, viskade till käre maken att det är ingen idé att hetsa upp sig. De är födda sådana, punkt slut. Förmodligen är de sjuka, dementa eller något annat. Vi packade ihop och gick därifrån, hittade två sittplatser i en kupé där vi kunde parkera oss resten av resan. Den svärande kvinnan och hennes huliganmake behöver vi aldrig se fler gånger i hela vårt liv.

I den nya kupén var det lugnt och skönt … Eller?

De flesta i sittvagnen verkade sova. Dock var där två män längst ner som höll låda. En höll dessutom i en låda, en treliters bag-in-box med Tre Apor, som han halsade direkt ur pipen. Vi insåg att det skulle bli svårt att sova även här och tog fram varsin gomacka vi tagit med hemifrån för att ha till frukost. Jag är inte sådär väldigt förtjust i SJ:s plastförpackade. Bistrovagnen skulle man koppla på i Boden så ännu fanns inget kaffe att köpa.

 

 

När vi en stund senare anlände till Boden station uppstod viss turbulens.

 

 

En polisbil stod parkerad intill perrongen och två uniformerade lagens väktare stod och väntade på vårt tåg. De kom raka vägen in till vår vagn och då förstod jag att det fanns två alternativ. Antingen var de där för att hämta de berusade, högljudda, eller så hade våra kupégrannar anmält oss för trakasserier av något slag.

 

 

Det var inte oss de hämtade.

 

Ja, och ännu var klockan inte mer än kvart i sju. På morgonen. Vojne, vojne.

Så småningom blev vi totalt två och en halv timme försenade till Kiruna på grund av banarbete, polisingripande och ett trasigt lok. Jag måste medge att jag kände mig lätt skärrad, tänkte vad i hela friden ska det här bli för resa som börjar så intensivt och tråkigt? Men när vi lite senare träffat en av de trevliga reseledarna samt några av de andra deltagarna på Lofotenresan blev jag lugn och glad igen. Resan blir vad vi gör den till. Sådeså.

Sa jag att vi åker med en gruppresa, Hemmets Journal? Jodå, vi har till och med namnskyltar … Bild kommer, jag lovar 😉

 

 

Och apropå ingenting så har de julgranen kvar på Bodens järnvägsstation. Det är klart, det är väl snart vinter igen …

 

 

 

 

 

 

8 Replies to “Stäng dörren och dra åt helvete!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*