tröttmakepunktnu

Så småningom anlände vi äntligen till Kiruna. På perrongen väntade Lulebuss´ entusiastiska och underbara reseledare Yvonne med ett stort, välkomnande skratt. Hon skickade upp oss på bussen och snart kunde det riktiga äventyret börja.

Yvonne och busschaffis Ove presenterade sig innan vi åkte iväg mot okända äventyr.

Kirunas vackra kyrka som lär vara en av Sveriges största träbyggnader

Klockstapeln

Nämen kom nu rå nån gång så vi får gå in …

Altartavla av prins Eugen

Den magnifika orgeln

Turist? Javisst!

Upp i bussen för nu fär vi …

… mot Jukkasjärvi

Men oj, ishotellet har visst smält? Hm … Hav tröst alla köldsugna, om någon månad bygger man upp ett nytt.

Vår eminenta guide berättade att orten och ishotellet har många japanska besökare. Och de bor hellre i de små stugorna med takfönster i stället för på ishotellet. De vill nämligen ligga där och beundra norrskenet via glasrutan ovanför sängen.

Men när vi lite senare passerade de nyss nämnda stugorna berättade en reskamrat en annan version av samma historia. Många japaner jobbar febrilt på att göra barn just där, i en stuga med takfönster, för blir det något resultat så har norrskenet gjort barnet väldigt intelligent. Jag har ingen aning om vilken av historierna som är mest sanningsenlig, men jag vet i alla fall vilken jag tycker är mest underhållande …

Jag leker kurragömma i tipin med vår andra reseledare, härliga Tina Green från Hemmets Journal.

Men äääntligen var det dags för käk! Se bara vilken underbar utsikt från lunchbordet på hembygdsgården i Jukkasjärvi.

Det är inte bara jag som fotograferar maten, minsann. Kokt torskrygg med dillmajjo och kokta pärer … yummy …

Nyäten, mätt och nöjd. Mot kyrkan!

Vy från ett paraply … här står visst ett gäng renar

Den vackra altartavlan i Jukkasjärvi kyrka är gjord av Bror Hjorth.

Så, nu var det slut på äventyren i Kirunatrakten. Upp på bussen och mot Björkliden, där vi skulle övernatta. På vägen dit insöp vi vidunderliga vyer. Ömsom regn och dimma, ömsom sol och blå himmel. Vädret var fascinerande. Allt var fascinerande. Den skiftande vegetationen är ett skådespel bara den.

Varje meter längs E10:an är ett äventyr: malmbanan och dess svartbruna vagnar som slingrar sig kors och tvärs genom naturen. Den krokiga vägen som följer en av Sveriges största sjöar, Torne träsk, i flera mil. De enorma, vackert rundade bergen som reser sig majestätiskt över landskapet.

Långa sträckor åkte vi genom områden med kala, nästan svarta, fjällbjörkmätarlarvsangripna (puh!) träd som gav lite av domedagsstämning. Yvonne berättade att ungefär vart tionde år kommer dessa angrepp, det verkar vara ett av naturens sätt att förnya björkbeståndet.

Se, vad har vi här? Lapporten minsann. Inlandsisen lär ha pressats genom denna öppning. Detta är ett av Sveriges mest avbildade motiv så även jag lägger ut ett bussfoto.

Strax därpå var vi framme vid målet för dagen – Björklidens fjällhotell. Efter incheckning och en stunds vila var det dags för middag. Den visade sig bestå av tre rätter: laxtoast, rosépepparlax och till dessert kaffe och la… nej, jag menar krusbärspannacotta. Jodå, det äts tydligen mycket fisk i de här områdena, och konstigt vore det väl annars, i fiskebygder.

Sedan visade det sig att krusbärsefterrätten var dekorerad med rabarber. Men sådana småsaker bryr vi väl oss inte om när vi är på semester? Nej, tänkte väl det.

Se bara – med denna vy via panoramafönstren i matsalen måste vad som helst smaka bra.

Men en lång, ganska besvärlig natt och en resdag med många intryck sätter sina spår. Hur gärna jag än skulle ha velat utforska mer av allt det vackra ville ögonen inte hänga med.

Så vi somnade in till denna vackra vy utanför rumsfönstret, förväntansfulla inför morgondagen då vi skulle anlända Norge och Lofoten.

Tack Universum!