Oj, vi ska va med i TV…

Det är nåt jag aldrig nånsin tänkt mig, inte drömt om. Har helt enkelt inte funnits på den berömda kartan. Jag? Näää….

Jag skulle hellre dö än att göra bort mig inför Sveriges befolkning. Stå där och få hjärnsläpp, stamma, sluddra, rodna, svimma – vad du vill.

Men en dag när jag hälsade på mamma och pappa råkade de ha TV:n på mitt på förmiddagen. Så började ett program, PostkodLingo. Det var ju mitt gamla favvoprogram från 90-talet – Lingo! Fast i ny skepnad. Så roligt det var att se. Och så modiga deltagarna var. Jag menar, det är ju en sak att vara duktig i soffan, en annan att fixa biffen framför en massa kameror.

Så såg jag annonsen. Postkodlingo söker deltagare i Sundsvall. Hm, och där var anmälningsblanketten, ser man på. Jag kunde inte stå emot, jag älskar ju alla former av ord- och bokstavslekar. Jag tänkte att jag anmäler oss så får vi se vad som händer. Förmodligen ingenting.

Dagen efter fick jag svar! Redaktionen ansåg att vi nog skulle passa väldigt bra i deras program. Oopsy Daisy… Jag ringde upp maken, sa att jag har glömt att berätta men jag har anmält oss till en tävling och kan du ta ledigt sjätte november så vi kan vara med i TV?

Visst, svarade han. Inga problem. Vad är det för tävling?

Ja, så går det till hos oss. Liksom.

Sen har vi legat i hårdträning. Pluggat ord med fem bokstäver. Gjort rutmönster över hela papper och lekt Lingo till frukost, lunch och middag. Limpa. L I M P A. Avtal. A V T A L. Hjälp. H J Ä L P.

hjälp H J Ä L P

Och apropå HJÄLP! Vad har vi gett oss in på? Självklart har vi, alla dagar vi haft möjlighet, sett på Lingo på TV4 kl 11.40. Makens lunchrast börjar 11.30 så vi har hunnit slänga i oss maten alternativt tatt den med till TV-soffan. Där har vi ojat oss åt nervösa deltagare som inte kommit på ett enda ord, himlat med ögonen åt dem som rapat sex bokstäver i stället för fem. Määän herregud, kan de inte reeeglerna. Glott avundsjukt när nåt lag klarat en massa ord och kanske till och med vunnit ett antal sköna tusenlappar.

Hela tiden med vetskapen om att när de sänder det avsnitt där vi medverkar kommer andra människor att oja sig och himla åt OSS. Määän vikka klantisar…. Määän skynda på nu då. Määän Guuud vad nervösa de ser ut. Eller – önskedrömmen – de glor avundsjukt när vi vunnit ett antal sköna tusenlappar??!!….

Flera gånger har jag tänkt, fixar jag detta? Ska jag hoppa av? Men, nej, vi är ju två. Jag är inte ensam. Om jag bangar inför kamerna kommer maken (kanske… ) att rädda oss.

Så vi åkte.

Tågvy

Vi bodde på fina Mälardrottningen

Gott kaffe!

Frukost behöver man om man ska va me i TV…

Då var vi framme dådå…

Testar Henriks pulpet

Det var mycket nervöst så klart, så klart. Underarmarsvettigt, jättespännande och framför allt SKITKUL! Det trodde jag inte att jag skulle tycka, men inspelningsteamet tar så väl hand om sina deltagare, bjuder på fika, svarar på alla nervösa frågor, sminkar oss och pratar, skojar och är hjälpsamma. Det är kanske TV-kändis jag ska bli när jag blir stor?

Puder, tack!

Hur som helst – naturligtvis är vi belagda med tystnadsplikt, får inte pipa ett ord om hur det gått för oss, eller för några av de andra deltagare i de program vi hade förmånen att sitta som publik vid. Förmodligen kommer jag att skrika rakt ut när jag ser mig själv i TV, kanske framför allt när jag HÖR mig själv. Men skit samma – det är sån jag är, och oavsett hur det gått och hur jag sett ut så har jag upplevelsen med mig.

Ett jättetack till alla härliga människor vi träffade i inspelningsstudion. En stor och varm kram även till de kompisar och släktingar som letade sig dit för att heja på oss! Tack Peter och Madeleine, Annica och Agge med make! (Särskilt tack till Agges man som lätt och smidigt fixade så vi blev av med tuggummit … 😉 )

Ett gruppfoto före inspelningen. Tack för att ni kom!

Och – kära vänner. Nu på måndag, den 18 november, klockan 11.40 kan ni slå på TV4. Det vill säga om ni klarar av att se maken och mig härja runt i TV-studion. Annars kan ni låta bli… 🙂

https://www.facebook.com/PostkodLingo?fref=ts