Oooh, vilket giftigt par….

Det var programledaren som sa det. PostkodLingoHenrik, alltså. ”Ooh, vilket giftigt par”, sa han. I sändning. När vi vann finalen. Han var lite imponerad över oss. I alla fall skrev han det när vi bad honom skriva en hälsning på vinstchecken. ”Imponerande!” står det.

Vi var allt också imponerade. Över maskineriet runt omkring programmet.

Filmhuset och jag

Släktingmöte

Världen är liten hörni – första besöket någonsin för oss på Filmhuset, och den absolut första människa vi möter där är Jens Assur, makens släkting.

När vi kom inomhus blev vi genast uppfångade av Anna, castingansvarig. Hon såg oss på långt håll och identifierade oss förmodligen på våra irrande blickar och lantliga utseende. Hur som helst visade hon oss till väntrummet, där vi fick härbärgera resväska, fika och träffa de andra nervösa deltagarna.

Och se vad vi hittade i väntrummet. Idolfoton på oss…

Sundsvalls-battle

Määän – där är vi ju!!

Åt det hållet, tack!

Vi var en hel timme tidiga till Filmhuset. Lantisar vill vara ute i god tid. Men det var bara bra det, visade det sig. Jag hann tvinga i mig en macka så jag i alla fall inte skulle dö av svält framför kamerorna. Vi hann prata med andra deltagare, sminkas, byta om OCH, viktigast av allt, delta som publik vid inspelningen före vår. DET var bra det, vill jag lova. Vi hann vänja oss vid kamerorna, lukta på atmosfären och bekanta oss med miljön.

Goa Malin gör mig vacker…

Så var det då äntligen dags för vår inspelning. Jag och en av motståndardamerna fick spela ”sten, sax och påse” för att avgöra vem som skulle börja. Och så drog matchen igång. Och min huvudvärk from hell. Det var antagligen spänningen som lockade dit den. Det märkliga var att så fort inspelningen var slut och vi kom ut på gatan igen försvann den. För övrigt led vi båda svårt av handsvett och skakiga ben.

Nervös make 

Nu jäääklar…

Sägas skall att vi var ganska nervösa över att möta våra motståndare. De var två skärpta och alerta damer som också väldigt gärna ville vinna. Att just vi skulle gå segrande ur kampen var definitivt inte självklart. En av dem ville absolut inte vara med på bild, så ni får nöja er med att se dem på TV…

Personal i vila

Programledaren förbereder sig

Mikrofoner tejpades fast innanför kläderna

Hela goa gänget som kom för att heja på oss!

Vi hade ju gubevars en egen fanclub också. Se bara på det här härliga gänget som kom för att heja fram oss! Fotot togs före inspelningen. Det går bra att göra segergester då också 😉

Så var det äntligen dags!

Tystnad, tagning!

Det går undan minsann. Man kan liksom inte slappna av, då är man borta direkt. Första ordet missade jag. Jag var för nervös. Sedan fokuserade jag. Såg inte på motståndarna, bara på orden. JAG VILLE VINNA.

Det dröjde inte lång stund förrän vi tog täten. Att vi skulle vinna förstod jag då vi fick se ställningen vid långord nummer två. På tavlan stod 2 500 respektive 0. Jag minns att jag sa ”Oj”, men det hörs inte i sändningen.

Det var ganska många omtagningar. En kamera strejkade. Henrik, programledaren, sa något galet, deltagarna såg på fel skärm. Och så vidare.

Bollkrångel

Bryyyt!!

De kallade mig ”Divan” när jag ville bli pudrad under pauserna… 🙂

Peptalk…

Tittut!!!

Ja, det rullade liksom på. Jag hade deklarerat för maken i förväg att jag tar icke några bollar. Det fick han sköta om. Jag ville helt enkelt inte. Och det visade sig ju vara ett lyckokast. Eller hur, ni som såg programmet?! Tre stycken Lingo. Förmodligen rekord, de pratade om det men vi fick inget klart besked. Han heter numer Boll-Kalle. Själv föredrar han att kalla sig ”King of the balls”…

This is us, you know…

Jag var förallandel inte så pjåkig jag heller…. 😉 Och det var en skööön känsla när maken kramade om mig efter den allra sista bollen ”Vi gjorde det gumman, vi gjorde det.” Det hörs i sändning också.

YES!!!

Klart vi måste posera med Henrik. ”Imponerande”, skrev han på vår check. Vinstsumman är inte så imponerande, folk har vunnit mycket mer, men vi var nog bland de bättre i grundomgången. Tur och skicklighet i blandad kompott. Det var vår dag helt enkelt.

I förrgår fick jag löneutbetalning från Postkodlotteriet. Tjugoentusen kronor minus skatt. Två flaskor champagne köpte vi. Resten lägger vi undan till något viktigt i vår gemensamma framtid.

Det här var en riktigt rolig upplevelse. Lärorik och skojig. Jag gör gärna om det!

TACK maken! Och TACK alla härliga på Jarowskij produktion! Och TACK Annica med kompisar, Peter och Madeleine som kom tillrusande för att agera fanclub. Och TACK alla ni som tittat på programmet och kommit med glada tillrop!

Missade du oss, eller vill se programmet igen, finns det ute i ytterligare några dagar på nedanstående länk.

https://www.postkodlotteriet.se/Webbtv.htm

 PS: Fotograf, förutom vi själva, var Annica Malm…

2 Replies to “Oooh, vilket giftigt par….”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*