Om bajspåsar, återvinning och julgransmattor

Det där med återvinning är inte alldeles lätt. Vad ska man återvinna? Hur? Var?

 

Vi har soprum, vi har kompostpåsar, vi har återvinningscontainrar utplacerade här och där i geografin samt har vi en mängd fina återvinnings-centraler. Häromdagen såg vi oss föranledda att besöka en sådan braig anläggning.

 

Får du plats att köra älskling?

 

Vi fick inte plats med våra saker i förrådet så då blev det till att städa, sortera, skänka och slänga. Det är skönt när det är gjort! Både städning och transporten till återvinningscentalen. Men själva återvinningen ser vi inte mycket av. Vi dumpar grejorna så att säga. Någon annan recyclar.

 

Heja maken!

 

Se så fint här är. Städat och snyggt. Stora behållare för brännbart, icke brännbart, metall, batterier, glödlampor, målarfärg och allt annat på jorden du kan tänka dig.

 

Vikken fin anläggning!

 

Visst är det fantastiskt! Sverige är fantastiskt. I andra delar av världen förstår man inte vitsen med sånt här. Har man fullt upp med att överleva och skaffa mat för dagen struntar man högaktningsfullt i var skräpet hamnar. Det skulle nog även jag göra.

 

Gatubild

 

I Nepal till exempel. Skräp och sopor hamnar där man står och går. På golvet, utanför ytterdörren eller på gatan. Ibland kommer en lastbil med stinkande flak och hämtar sånt här. Det vanligaste är nog att man eldar upp det. Kalla kvällar gör människor små brasor vid trottoarkanterna för att få lite värme. Då eldar man det man finner och har. Små pinnar och skräp. Stanken i Kathmandu är ganska vidrig. Sopor, brända och obrända, blandas med en sötaktig lukt av rökelse. Jag har den i näsborrarna var jag än går.

 

På klostret, där jag bodde förra vintern under min volontärtid, upptäckte jag att man letade igenom våra sopor. Vi placerade våra fulla påsar i en stor bambukorg vid utgången. Och i våra sopor fanns liksom inte bara vanligt skräp. Nej, även småpåsar med bajspapper och annat kollijox. Eftersom man inte får spola ner sånt i toaletten. Lite pinsamt känns det allt att upptäcka att där står personalen med armarna nere i vårt bajs och avfall. Jag tänkte Vad i all världen kan de vara ute efter? Tills jag såg att de plockade ur våra plastflaskor, vattenflaskor. Vitsen med detta förstår jag inte, för man eldar ändå upp allt i samma brasa. Men jag började ställa dem vid sidan om istället och inbillar mig att efter det var vår skit inte längre genomsökt.

 

Eftersom man eldar upp alla plastflaskor sprids även en massa gifter i luften. Men var ska man annars göra av dem? Det finns flera återvinningsprojekt på gång men det går trögt framåt.

 

Barnhemmets återvinningscentral

 

På barnhemmet, där jag jobbade, har man en egen återvinningscentral. Utanför ytterdörren. Som de flesta andra hushåll. Det korna inte äter det bränner man. Punkt. Men det är också så att i länder som Nepal slänger man inte saker i onödan. Man lider brist på det mesta och inte minsta brödkant eller tygbit får förfaras. Det mesta går att återanvända. På något sätt. Jag blev både förvånad och full i skratt när jag skulle gå till toa-/duschrummet en dag.

 

Julgranssäcken som blev badrumsmatta

 

Julgranssäcken jag haft med mig fylld med klappar till flickorna på barnhemmet. Den hade man funnit ett alternativt användningsområde för. Lysande, tycker jag!

 

Jag nämnde korna. De stackars djuren får vara nöjda med det de får. Om de får något. Ynkliga magra kossor och kalvar, med revben som pekar ut genom huden. Fastbundna och ofta tjudrade så hårt att de antingen inte kan böja sig ner för att äta, lägga sig eller komma upp från liggande ställning. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – Fy Fan för att vara kossa i Nepal!

 

Alisha skär gräs och Aliza ser avundsjukt på

 

Men när flickorna på barnhemmet blir försedda med en kniv för att rensa bort ogräs runt husväggarna, då blir kossorna glada! Naturligtvis slänger man det inte bara i närmaste dike när det finns djur i granngården.

 

Look Mam! For the cows!

 

Nej minsann, man tar till vara på det naturen ger. Recyclar, så att säga.

 

Oj vad korna blev glada!

 

Nepaleserna är ett hjälpsamt folk. Man hjälper varandra så gott det går. Även grannens kor. Om man har något över.

 

Flickorna på barnhemmet är sannerligen inte bortskämda. Jo, nu för tiden är de det. Bortskämda med ett tryggt liv (om än utan sin egen familj som många av dem naturligtvis saknar) med skolgång, en säng att sova i, mat tre gånger om dagen samt en massa kärlek och uppmärksamhet från oss som regelbundet kommer och hälsar på. Och älskar dem. Annat kan man inte göra. De sparar på snören och etiketter från presenter de får, på små papperslappar och hälsningar. Dyrbarheterna läggs i den egna, privata plåtlådan. För övrigt det enda – någorlunda – privata de har i sitt liv. Allt annat är offentligt och delas med alla. De leksaker, dockor, böcker, instrument och annat de får av oss turister. De delas med de andra ”systrarna” och får tas fram för att lekas med ibland.

 

Baksidan som blir kvar när man plockat ur alla stickers……

 

Jag blir så rörd varje gång jag ser något sånt här. Hur man, när man ojat och vojat klart över den vackra klistermärkskarta man fått, omsorgsfullt klistrar in alla oerhört snygga stickers (wow! beautiful! ramro!) i en skrivbok och sedan tar till vara även på skräpet. Alltså baksidan, där märkena suttit fastklistrade. Här slängs inget, som sagt!

 

….. blir till en fin tavla på vattentanken *hjärtahjärta*

 

Nej, se bara vilken vacker tavla vattentanken utsmyckats med!

 

Återvinning? Visst. Åtminstone tills den vackra tavlan ramlat alternativt regnat ner och slängs ut på marken i väntan på att brännas med plastflaskorna.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*