Man utlyste en novelltävling, sökte tjugo bidrag till en antologi, alltså novellsamling. Jag skickade in tre. Ett av dem fick höga betyg och blev antaget till samlingen som kommer ut i höst/vinter. Hm. Tack Universum!

Den novell jag själv trodde på fick låga betyg av juryn. Förutsägbar och icke trovärdig var omdömet. Hm. Och så var det den tredje då. Som jag tvekade att skicka in. Men gjorde det ändå, och ångrade mig efteråt när jag läste den igen. Ett försök till sexig romance. Hm. Den var inte bra, om man så säger. Skitkass. Riktig skämsstory. Ändå fick jag relativt höga betyg av juryn för den, vilket förvånade mig. Storligen. Hm.

Antologin kommer inte ut ännu, man fick in för få bidrag som höll hög kvalitet. Därför har arrangören/förlaget uppmanat fler att skicka in bidrag. Hm. Även vi som fick berättelser refuserade har blivit ombedda att jobba med våra noveller och skicka in dem igen. Okej. Den där förutsägbara och icke trovärdiga, den får nog vara. Men skämsstoryn, som fick förvånansvärt höga vitsord, den skulle jag väl kunna arbeta lite med? Hm. Vete sjutton. Okej jag gjorde ett försök, påtade med den ett par dagar innan jag skickade den till två testläsare för feedback.

Hm. I kväll fick jag svar från en av dem. Det lät ungefär så här:

Alltså, jag har ju läst ”50 shades of grey”. Den var skitdålig men åtminstone lite porrig. Din kapten är en riktig toffel i jämförelse.

Min invändning: Hm. Jamen, jag ville ju visa att han är en riktig människa också, någon värd att bli kär i. Typ.

Toffel, som sagt. Och när han slätade av henne första gången skulle han ju kunna vara lite mer brutal. Va fan, ska´re va så ska´re … 

Min invändning: Jamen, mamma kommer ju att läsa min novell. Herregud, då kan jag väl inte … Hm.

Och när kommer snusket? Jag bara undrar … 

Men … mamma …

Du, låtsas att det är mig du skriver till. Bara mig. Ingen annan kommer att läsa det. Och jag vill se snusk. 

Hm. Okej …