#Blogg100/55 Och kaffet smakar skit …

 

Ibland blir det bara för mycket. Livet. Och kaffet smakar skit. Dessutom.

 

Tre F: Fjärilar, Farhågor och Funderingar. Hur många som helst. Och de virvlar fritt. I magen. Överallt. Tankar på det som varit, tankar på det som är och på det som komma skall. Arga tankar, ledsna tankar, förorättade tankar och, jodå jag erkänner, i bland något bittra tankar. Trots löften, till mig själv, om att aldrig aldrig mer använda koftan av offergarn.

 

Vad gör jag för fel? Varför vill H inte lyssna? Varför är det aldrig viktigt det JAG säger? Varför är jag inte bra nog? Måste man verkligen låta mest för att bli accepterad? Varför låter jag mig utnyttjas av ren jävla snällhet vad det än gäller –  jobb, familj, resesällskap, bidragsgivare – jag vill ju bara så väl, LITE jävla respekt kan jag väl ändå få? Och varför är jag inte tuff nog? Varför låter jag H trampa på mig utan att åtminstone vicka lite med tårna tillbaka? Varför är jag så förbannat duktig på att ta skit, utan att svara för mig. Varför är jag inte välkommen själv trots att man gärna tar emot mina pengar? Varför blev det så här – nu igen, trots att jag lovat mig själv att aldrig aldrig nånsin hamna i samma situation igen? Varför varför säger jag inte ifrån? Varför varför är jag så angelägen om att försöka lösa svårigheterna i stället för att be H dra åt helvete, när jag VET att det är lönlöst i vilket fall? Och varför varför varför håller jag på så här, i stället för att låta det rinna av mig, som vattnet på en gås? Varför? Och så vidare. 

 

(H betyder han/hon/de. H är ingen specifik person.) Jag slösar med tid. Min och andras. Man är ju ändå inte intresserad. Av mig. Av vad jag har att säga. Fel ämne. Fel tonfall. Fel uttryckt. Fel fel fel.

 

Och så händer det. Oftast plötsligt och oväntat. När jag är som mest ledsen över omständigheterna händer det nåt kul. Ibland riktigt riktigt skojigt. Som jag behöver, just då, för att vända, för att lyfta. Återvända. Till det jag tycker om. Till det jag tycker är roligt. Trots allt.

 

Men kaffet smakar fortfarande skit. Det är för gammalt. Jag måste köpa nytt.

 

 

 

5 Replies to “#Blogg100/55 Och kaffet smakar skit …”

  1. Men ååååh… *kramarom*

    Jag tror nog de flesta känner igen sig i det du skriver och har stött på H någon gång i sitt liv. Kanske till och med finns H där just nu. Som ett kletigt tuggummi under skon.
    Det är så trist att det finns människor vars enda sätt för att de själva ska må bättre är att trycka ner andra.

    Då gäller det att söka sig bort och till de som står och hejar på en i kulisserna och som tycker om dig för att du är du.
    För – du ÄR fantastisk och så mycket bättre än vad H någonsin kommer att vara.

    Stor kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*