Tänk så lite det kan behövas för att göra en människa glad. Det vill säga MIG. Det har varit lite drygt inför just den här resan. Jag kan inte förklara varför, det är bara som om ingenting någonsin blir färdigt liksom. JAG blir inte klar.

I morse, när jag chattade med en svensk i Kathmandu, berättade jag just det. Att det är liksom tre miljoner saker att åtgärda innan jag ska åka. Och åker gör jag i morgon bitti.

Jag fick ett så underbart svar – att det är många som ser fram emot mitt besök, och att det måste väl bli skönt med lite semester efter alla tre miljoner sakerna.

Redan där blev jag lite glad. Bara att någon säger att man är välkommen, det värmer liksom. Det är ju faktiskt inte alla gånger det känns så. Så kom det bästa av allt:

”Osten är också efterlängtad:) Speciellt min sexåriga son har frågat i flera dagar nu hur länge det är tills baconosten kommer till Nepal.”

Hahahahahaa….. nu MÅSTE jag ju åka. Jag har ju en mission – Baconost!

Nepal – here I come!