Tågurspårning och annat elände …

(När jag läser genom detta inlägg före publicering ser jag att det är långt, väldigt långt. Läs om du har lust, eller så långt du har lust. Jag kan inte stryka något, det här är nog mitt sätt att älta av mig och bearbeta känslor och chock. Och sen får det vara bra, jag ska inte med ett ord mer nämna den här gräsliga, omtumlande dagen. Var rädd om livet, gott folk!)

 

Dagen blev lång. Och dramatisk. Resdagen till bokmässan i Göteborg, alltså. Tåget skulle avgå 8.03 från Sundsvalls Central.

 

I somras, när jag gjorde bokningen, var det billigare att åka första än andra klass, det var ett erbjudande till kunder med SJ Prio-kort, och självklart uppgraderade jag mig. Dessutom ingår frukost på morgontåget i första klass. Jag klev på tåget, hämtade kaffe och väntade på gratisfrullen medan jag kollade mail och Facebook på min iPad. Jag tänkte ta fram min stora dator och börja jobba lite men tänkte det var bättre att vänta till efter vi hade fått frukosten. Tack och lov.

 

Efter en knapp halvtimmes färd gjorde vi en kraftig inbromsning och jag kände direkt att det här är inte bra. Sedan gick det fort. I efterhand har jag fått veta att chauffören slog på nödbromsen samtidigt som han sprang ut och varnade passagerare och personal i den främsta kupén för kollisionen.

 

När tåget började kränga och liksom tippa åt höger släppte jag min iPad och höll mig i sätet framför samtidigt jag försökte parera väskor och bagage som kom nedflygande från bagagehyllan. Människor skrek förstås, inte så mycket, men vi blev överraskade och skrämda. Vi satt i första vagnen och återigen fick jag uppleva en sån där frustrerande stund med total avsaknad av kontroll över livet. (Den förra gången var 18 januari i år, vill du läsa om det så klicka här.)

Vad händer?

Välter vi?

Överlever vi?

Dramatiskt? Visst. Det var en oerhörd dramatik att sitta där, som i en film. Men nu gick det bra.

 

När jag såg åt höger såg jag dumpern ligga där, utanför mitt fönster.

 

 

Min första (perversa?) tanke var att ta fram kameran, men nästa Nej, det ligger förmodligen minst en död människa där, jag vill inte ha något foto. Det var andra som tog bilder i stället. Bara tjugo minuter senare fanns bilden i ST, de hade visst nån personal på plats som tog fotot från där jag satt. Men bilden ovan är min. Det tog jag senare, när jag visste att ingen dött i kraschen.

 

Jag tror ju alltid att det är någon mening med allt. Men detta? Ja, jag vet inte. Men hur som helst var det meningen att vi skulle överleva den här dagen. För OM dumpern hade haft hela släpet på spåret, i stället för bara bakänden, har smällen blivit kraftigare. OM dumpern hade varit fullastad hade den (enligt hörsägen) vägt 25 ton och då har vi inte kunnat fösa den av spåret utan totalkraschat i stället. Jag har definitivt inte suttit på en hotellsäng i Göteborg och druckit kaffe nu. OM vi kört fortare har kollisionen blivit kraftigare. Och OM inte OM varit hade kärringen varit kung.

 

Polisen gick runt på tåget och noterade namn på oss som möjligen blivit skadade. De flesta hade ont i nacken.

 

Journalister var på plats före ambulansen.

 

 

Det har ju skrivits rubriker om tv-kändisen som skadat sig också. Lasse Bengtsson, tv4, som precis som vi andra sträckt nacken vid den kraftiga inbromsningen. Bakom mig satt en annan kändis, visade det sig, som dock tyvärr skadade sig rejält och så småningom följde tv-teamet för vidare transport till sjukhuset. Personen fick mina pappersnäsdukar och ett äpple för att få upp blodsockret efter chocken. Men jag förstod inte förrän efteråt vem personen var. Och jag tänker inte berätta det offentligt, så det så.

 

 

Tack och lov befann vi oss i bebyggda trakter, vilket gjorde det så mycket enklare för alla. Speciellt SJ som skulle få fram bussar och skjutsa oss vidare. På väg till bussen träffade jag två ortsbor. En av dem berättade att de hörde smällen av kollisionen och gick ut för att se vad som hänt. Chauffören klev ur dumpern, oskadd tack och lov men svårt chockad. Han knallade iväg och när de frågade vart han skulle hade han sagt Jag går härifrån, jag tror jag behöver vara ensam en stund. 

 


Jag har kunnat ta många fler foton, på trasigt tåg, uppståndelse och chock, kändisbilder och dumper, men det kändes så osmakligt för situationen. Har jag varit reporter eller journalist har det varit annorlunda, men nu är jag inte det.

 

Hur som helst, SJ ska ha en stor eloge för att de så pass snabbt fixade ett antal bussar till oss. Vi var över 200 passagerare. En del föredrog att åka tillbaka till Sundsvall, andra skulle vidare, kortare eller längre sträckor.

 

Jag kan också berätta att en knapp timme efter urspårningen fick jag ett sms från SJ: Hej, detta är ett meddelande från SJ, gällande din resa med tåg 567 den 24 september … 

Meddelandet gick ut på att, på grund av urspårningen, kommer jag att kompenseras för resan med fulla beloppet för biljetten plus ytterligare 300 kronor. Que? Kändes lite konstigt, mitt i kaoset. Strax före klockan ett på dagen fick jag ytterligare ett sms där SJ meddelade att de passagerare som ville prata om dagens händelser eller hade frågor att ställa var välkomna att ringa dem på 0771-numret och anknytning 9. Ett slags krishantering, antar jag, men känns ändå märkligt med dessa automatiserade kontakter. Vad jag skulle ha velat ha är en representant från SJ som mötte upp oss, kanske redan i Hudiksvall men senast i Gävle, med ombokade biljetter och något att äta och dricka. Kaffe och macka skulle ha suttit fint framåt ett-tiden när vi inte ätit något på hela dagen. Och kaffet jag hämtade strax före kraschen välte ju ut på golvet i tågkupén. Nu fick vi själva, var och en, ringa SJ för att boka om biljetter, för min del med en kvinna i Östersund som just gått på sitt pass och inte hade en aning om vår ”incident”. När jag sade att vi inte fått frukost eller något annat heller för den delen gav hon mig en kod jag kunde lämna på en Pressbyrå och hämta ut varor för 100 kronor. Alltid något, men ska man behöva be om det?

 

Jag är ändå tacksam över att det finns ett visst skyddsnät när sådant här händer. Att sjukvårdare, polis och räddningstjänst tar tag i oss och frågar Hur mår du? Att inte bli lämnad ensam. Jag vågar inte ens föreställa mig det oerhörda kaos som skulle uppstå efter en liknande situation i Nepal, där jag befinner mig ett par gånger om år.

 

I Hudiksvall bytte vi buss till en som skulle gå direkt till Stockholm och när vi lyckligt och väl anlände till Centralstationen var det väldigt gott med mat, vill jag lova.

 

Det här blev min frukost, lunch och middag …

 

En timme senare satte jag mig – mätt, glad och nöjd, på snabbtåget mot Göteborg. Men säg den glädje som varar mer än en stund. Efter en halvtimmes färd dunsade det till i tåget och min spontana tanke var Nej, inte nu igen. Men jodå. Vi bromsade in igen och det deklarerades i högtalaren att en personolycka skett och att vi inte kunde åka vidare. Första april? Nejdå, tjugofjärde september, minsann.

 

 

Så, här stod vi, på en hög bro mellan två tunnlar och någon har valt att slänga sig framför tåget. Besvärligt läge? Ja.

 

 

En tid senare anlände Räddningstjänsten i helikopter och spåret fylldes av gubbar som väl antagligen letade rester och skrapade rälsen ren. Jag kan just undra om de har tillräckligt mycket i lön, de här grabbarna och tjejerna 🙁

 

 

Några timmar, ett mörker och regn senare fick vi äntligen åka vidare mot Göteborg. Självklart byttes chauffören ut också. Den nya var väldigt noga med att informera oss, vid varje litet stopp eller inbromsning, vad som föranledde manövern. Tågmöte, stoppsignal och så vidare. Så småningom blev vi oförklarligt stående i Herrljunga alldeles för länge och sedan orkade jag liksom inte hänga med längre. Jag slängde i mig ett glas vin och somnade gott. Vi var framme i Göteborg strax före klockan 23 och jag hade då pratat med en trevlig receptionist på mitt hotell som berättade vilken spårvagn jag skulle ta. Jag köpte kort på Pressbyrån och hoppade på rätt spårvagn. Men åt fel håll. Jag kom på det en station före ändhållplatsen. Då kom tårarna och med dem även spårvagnschaffisen som undrade varför jag inte klivit av. När jag berättade för honom att jag tagit fel vagn och tänkte åka med honom tillbaka hjälpte han mig med väskan över till en annan spårvagn som skulle ta mig till hotellet snabbare. Tack för hjälpen, du okände!

 

Så strax efter midnatt checkade jag äntligen in, packade upp och spelade Wordfeud en stund. Sedan minns jag inte ens att jag somnade. Men det gjorde jag. Och sov gott.

 

I morgon är en annan dag. En bättre dag. Mycket bättre. För det har jag bestämt. Sådeså …

 

www.aynsley.se

 

 

 

 

 

 

 

One Reply to “Tågurspårning och annat elände …”

  1. Ojdå, det började ju inte sådär jättebra… Men gu vad skönt att det gick så pass bra ändå! Fy vad du får vara med om. Nu kan det väl inte bli sämre iaf. Kram, kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*