Street children. Gatubarn. Kalla dem vad du vill. De bor på gatan. Lever på gatan. Dygnet runt. Hela året.

Varför? För att de inte har någon annanstans att bo. Vissa är utslängda hemifrån för att ingen kan försörja dem. Andra lever här tillsammans med sina föräldrar. En del är föräldralösa eller har rymt från ett miserabelt hem och fattigdom. Orsakerna skiftar.

Det de har gemensamt är varandra. Tryggheten i sina vänner slash gelikar. Man verkar ställa upp på och för varandra. Man hjälps åt och man delar. Mat, värme och droger. För det är klart de är missbrukare. De flesta gatubarn sniffar lim för att döva hunger och kyla. Vem kan klandra dem? Inte jag i alla fall.

Idag har vi träffat några barn i underläge. Smutsiga, hungriga, lusiga och gud vet vad. Vi tog åtta stycken med oss till ett kyffe på en bakgata. Ett sånt ställe där de faktiskt serverar lusungar. Och inte kastar ut dem. De fick beställa vad de ville. Jag visste att vi skulle ha råd. På det haket kan man få mat för 75 öre.

Ungarna beställde. Och åt. Beställde. Och åt. Fruktdrinkar, sweeties, mat samt små skålar med varm mjölk och bröd. Och så vidare. Vi lät dem hållas. Vår guide för dagen passade också på att ta sig ett skrovmål på vår bekostnad. Väl bekomme. Notan slutade på 200 svenska kronor. Barnen trängdes för att se slutsumman och det var många nepalesiska Oj! Drygt 2000 Npr är en förmögenhet för dessa barn. En skitsumma för oss.

Vi hade två ryggsäckar fullproppade med t-shirts, mjuka brallor, munkjackor, kepsar, fusktatueringar, halsband och hårsnoddar. Efter maten delade vi ut allt vi orkade. Det provades, skrattades, tatuerades och smaskades på sweeties.

Se så glada och stolta ungarna är över sina nya, fina kläder! *hjärtahjärtahjärta*

Vi har definitivt inte räddat några barn idag. Men vi har förhoppningsvis gett dem en stunds glädje och mättnad.