#Blogg100/43 Slagsmål i Tinchulee

 

 

Den här dagen såg vi genom vårt sovrumsfönster att människor börjat samlas utanför muren som omgärdar hotellet.

 

 

 

Määän – där är ju han ju! Mannen i rullstol, han som alltid sitter nere i Tinchuleebacken, vid entrén till Boudhanath, han som inte har några ben.

 

 

Va?! Han HAR ju ben! Och fötter. Han bluffar alltså. Varför blir jag inte förvånad. Han kanske rentav kan stå och gå, det är mycket möjligt. Jag blir faktiskt jätteglad, för det gör att jag kan döva mitt dåliga samvete över att jag aldrig ger honom några pengar. Man KAN inte ge alla tiggare pengar. Ger jag honom en dag så är han på mig alla dagar, ännu ettrigare. Anledning nummer två är att just denne tiggare retar mig till vansinne med sitt enerverande ”hallo, hallo, hallo”. Sluta halloa mig! Han och jag har med största sannolikhet mötts i ett tidigare liv, hur ska jag annars kunna förklara min antagoni till denne krympling. Eller icke-krympling. Eller vad han nu är. Här fanns även de kvinnor jag mötte för första gången för ett par år sedan, med sina (förmodade) halvdrogade bebisar ”Milk for the baby, Mam”, och som nu, ett par år senare, drillat sina numer treåriga små barn att tulta fram mot västerlänningar med ett leende och utsträckta armar. Gör det ont att se? Jadå.

 

 

När vi var här i december såg vi samma sak. Alla dessa människor uppradade vid muren och munkar och andra som gav dem mat. Vi sa redan då att vi måste kolla om vi kan hjälpa till på nåt vis, bidra med något. Vi tog för givet att det var något kloster i närheten som ligger bakom utspisningen, men vi visste inte vilket.

 

 

Den här gången frågade vi oss fram och kom så småningom till bossen för projektet. Det visade sig vara den munkklädde, som inte alls är munk, förmodligen har han varit. Han är en tibetansk affärsman som tillsammans med några kollegor ger av sitt överskott. Fyra gånger i månaden är de ute och utfodrar de fattiga och hemlösa.

 

 

Ris och linssoppa så klart.

 

 

Höger hand ska tvättas, både före och efter måltiden. Det är den man äter med.

 

 

Man har volontärer och andra frivilliga som hjälper till med utspisningen.

 

 

Fyra av de hemlösa i Boudhaområdet. Den yngsta grabben och jag är numer kompisar. Han är 15 år och har bott på gatan i ett par år. Han säger att båda hans föräldrar är döda.

 

Han tyckte det var jätteroligt att bli fotograferad. Det gör förresten de flesta. Och sen måste vi ju titta på fotona tillsammans.

Varje gång jag kommer ner till Boudha main street väntar jag på att höra min nya polare ropa på mig 🙂

 

 

Vi hade två hotellrum fulla med diverse kläder och skor från Sverige. Allt från t-shirts, hoods, jeans, strumpor och underkläder. Eftersom vi inte fick hälsa på på det ställe vi tänkt lämna pengar och kläder kunde vi donera dem hit i stället. Vi frågade den tibetanske bossen och han blev mycket glad över tio fullproppade påsar med fina grejor. Min nya kompis blev också lycklig över att han skulle få ett par nya jeans.

 

 

Vi frågade chefen om vi det var okej att hämta ballonger och ge till barnen. Det var det, lovade han. Barnen väntade förväntansfullt på the balloons och jag delade ut dem. De  blev väldigt ivriga och de var väldigt många och tryckte på, men när jag ropade ”Stop! I have balloons for everyone!” så backade de.

 

 

Rätt som det var kom några av kvinnorna rusande och kastade sig över oss. En av dem skrek ”Balloons for my baby”. Självklart ville alla se till att just deras barn fick av leksakerna. De rev och slet i min plastkasse och för ett ögonblick kändes det ganska otäckt. Barnen hade inte en chans längre, kvinnorna slogs om ballongpåsen och jag släppte den naturligtvis och backade snabbt som blixten därifrån. I rätta ögonblicket, för nästa sekund kom en hink vatten farande över hopen.

 

 

Jag bad arrangören om ursäkt att vi stört deras arbete, vår enda avsikt var att glädja barnen. De skrattade och sa att det var okej, men att det blivit för mycket för folket. Jag skulle ha haft bara några ballonger, i stället för en halv plastkasse, och vi skulle ha delat ut en i taget. Jaha ja, det är lätt att vara efterklok. Som sagt – vi ville ju bara glädja barnen. Så naiva vi är ibland, de här väldigt fattiga människorna ser självklart på oss på ett helt annat sätt än vi själva gör.

 

 

När vi kom upp till vårt rum för att byta våra våta kläder såg vi några av barnen genom sovrumsfönstret. De såg oss, var glada och vinkade till oss med sina ballonger. Vi hade gjort några glada trots allt.

 

 

 

3 Replies to “#Blogg100/43 Slagsmål i Tinchulee”

  1. Fina Super-Carina!
    Du är ju helt otrolig!
    Det finns inte många som gör
    sådana insatser för våra medmänniskor!
    Jag funderar var du får alla krafter ifrån!
    Jag är glad att ha en vän som du!
    Stora kramen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*