#Blogg100/38 Alla dessa barn

 

En resa som denna, till ett utvecklingsland i misär, sätter självklart sina spår. Det är inte direkt någon nöjestripp, även om det är glädjande att återigen få träffa de människor man fäst sig vid. Och att förhoppningsvis kunna underlätta livet för någon eller några för en stund eller kanske rentav lite längre tid. Ni som varit där, ni vet. Landet gör intryck. Avtryck. Outplånliga.

 

 

Nepal. De storslagna och snötäckta bergen.

 

 

De vänliga människorna.  Gatuhundarna. Oljudet. Gästfriheten. Alla leenden. Den oerhörda fattigdomen. Färgerna. De många kulturerna. Den kaotiska trafiken. Stanken av brinnande sopor. Den fantastiska maten. Kåkstäderna. Tiggarna. De nyfikna kvinnorna. De vackra templen.

 

Men framför allt – barnen. Alla dessa barn! Dessa små, späda, vansinnigt söta, undernärda och lusiga ungar som var och en av dem ofta bär på ett helt livsöde redan i mycket unga år. De tillgivna och kontaktsökande små som skriker efter en stunds kroppskontakt och ömhet. Självklart får du en kram, lilla hjärtat! Naturligtvis kan du sitta i mitt knä en stund, fina du.

 

De som har tur hamnar framför synfältet på en god människa som vill väl. Kanske barnet kommer till ett bra barnhem där man får växa upp i relativ trygghet. I stället för misshandel, hunger och droger får gå i skola och äta tre mål om dagen. I stället för att bli inlåst i ett skjul om dagarna medan mamma arbetar får vara med andra barn i en fin, välskött förskola: få mat, frukt och leka med andra barn. Det är barnparadiset i Nepal. Och en utopi för väldigt många.

 

Tyvärr är det ett långt vanligare scenario för fattiga barn att vara tvungna att arbeta hårt för att hjälpa till med familjens försörjning. Skola är inte att tänka på. Även om  tanken är möjlig finns inga pengar till skolavgiften. De barn som har lite mer otur än så kanske får jobba som hembiträden hos någon rik familj för en femtiolapp i månaden (som skickas hem till föräldrarna). Det handlar alltså om små flickor som i praktiken arbetar som slavar, utan egen fritid och pengar. I värsta fall förväntas flickan också tillfredsställa sin arbetsgivares sexuella lustar. Andra flickor kan bli sålda som brudar eller kidnappas från sina byar och slussas med buss till någon av Indiens otaliga bordeller. Det sägs att det finns byar där flickorna anses vara extra vackra, och de små barnen där är än mer attraktiva för männen. Jag hoppas att det inte är sant.

 

Hjärtat gråter ständigt i Nepal. För alla dessa små. Inte dem vi får träffa och kanske kan hjälpa med något litet. Nej, kanske mer för dem vi aldrig ser men är smärtsamt medvetna om att de finns. Barn som bokstavligen lever på gatan, i kyla och helvetesnätter. Försörjer sig på att stjäla, tigga och dyka efter mynt som kan ha rakats ner i floden tillsammans med brända lik. Barn som misshandlas, våldtas och dör. Oavbrutet. Detta händer självklart inte bara i Nepal – nej, världen är full av ondska, elände och misär. Men nu är detta Mitt Nepal. Det land jag älskar men hatar. Varje gång jag kommer därifrån säger jag ”aldrig mer” men ångrar mig omedelbart. Hur ska jag kunna låta bli att komma tillbaka?

 

Möt några av alla de barn jag träffat under mina år i Nepal. Den treårige pojken som får klara sig själv större delen av dygnet eftersom hans föräldrar har fullt upp med sina dryckeskumpaner. Den lilla flickan vars far i vredesmod klippte hennes hår med ett svärd och råkade ta med en bit av örat. Den unga flicka som räddats från ett slavkontrakt som hembiträde men hämtats hem av föräldrarna och riskerar att säljas ytterligare en gång. Barn som aldrig gått i skolan och förmodligen aldrig kommer att få göra det. Flickor och pojkar som vid mycket tidig ålder skadats av det lim de sniffar för att döva hunger och kyla. Det undernärda barnet som stolt visar upp sin numer betydligt rundare mage, full av daal bath, som hon säger. Ris och linser. De små barnen som aldrig tidigare ägt något som är eget, som gömmer varje papperslapp som en dyrbar skatt. De unga flickorna som låses in i ett mörkt skjul under sin menstruation eftersom de annars orenar hela familjen. Ungar som ser förvånade och skräckslagna ut över att hålla en vuxens hand för en stund – tänk att få kroppskontakt utan att det betyder stryk! Deras öden är lika många som deras ansikten. Det märkliga är att de oftast ler.

 

 

Självklart finns det barn även i Nepal som har det bra. Ett bra liv. Naturligtvis finns det många glada barn. Men det är de andra vi ser mest av, de som inte har så mycket, eller något alls. Ibland har jag fått nog, orkar inte se mer. Vill inte höra mer. Då tänker jag – vad har jag att klaga över? Jag kan ju åka härifrån. Precis när jag vill. Jag har ett val. Och jag väljer att åka tillbaka. Ännu en gång.

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*