#Blogg100/37 From trafficking to hope

 

Jag har svårt att sova om nätterna. Det är många intryck, händelser och öden som ska tas in och smältas. Bearbetas och hanteras. Många tankar som far omkring. Det ältas ibland, fälls en tår ibland. Ett av de starkaste mötena hittills den här veckan är utan tvekan det med de tre kvinnorna i en liten syfabrik utanför Kathmandu. Tre unga kvinnor som sålts och utnyttjats. Levt inlåsta och våldtagits dagligen. Deras öden är olika men ändå så lika. I slutet av inlägget finns länkar till deras egen historia. Namnen är fingerade men fotona är äkta.

 

 

Det finns flera organisationer som jobbar för att hjälpa och rädda kvinnor i den här situationen. Frivilliga som patrullerar längs gränsen mot Indien, stoppar och genomsöker bussar efter unga flickor och kvinnor. Informerar flickorna om att de är med största sannolikhet inte alls på väg till det utlovade välbetalda arbetet utan till ett liv som prostituerad eller slavarbetare. Vad nu skillnaden är. De här organisationerna räddar en hel del unga kvinnor men naturligtvis är det ett omöjligt och hopplöst arbete att hjälpa alla.

 

 

I den lilla syfabriken hade vi ynnesten att träffa finns tre av dessa kvinnor. De har räddats på olika vis och sedan tagits om hand av organisationer som specialiserat sig på detta. Vi är ju i Nepal. En våldtagen kvinna är oren och stöts ofta bort ur sin by och av sin familj. Visst, för jävligt, jag vet. Men det är så det fungerar. De är hänvisade till ett liv i fattigdom och kanske ytterligare prostitution och det är därför de måste få hjälp. Hjälp att skaffa sig en utbildning och ett yrke, kanske kunna återvända till sin by, sin familj, sin man och sina barn. Eller skapa sig ett helt nytt liv.

 

 

Det svenska företag som driver just den här verksamheten heter Milvea Changes och de samarbetar med ett par hjälporganisationer. I nuläget finns här tre kvinnor, före detta prostituerade, man kan inte ta in fler förrän verksamheten är självgående. Milvea Changes ledord är ”From trafficking to hope”, och de har specialiserat sig på att sy tröjor, t-shirts. Man kan få deras eget tryck ”change the world, produced by a former prostitute”, eller ”from trafficking to hope”. Alternativt kan man beställa sitt eget tryck; logga, firmanamn eller vad man nu vill ha. 

 

 

Vid vårt besök hade man elavbrott så vi störde inte deras produktion på något vis. Här i Nepal finns elektricitet bara vissa timmar på dygnet. Företaget är relativt nystartat, knappt ett år, och de behöver alla kunder de kan få för att få upprätthålla verksamheten. Men egentligen är det inget företag utan ett Trainee Centre. I det här landet är det svårt, omständligt och dyrt att bilda ett företag. De tre anställda pratar inte engelska, bara något enstaka ord, så samtalet gick genom deras arbetsledare. Förresten finns där en husmor också, ytterligare en kvinna som finns där för att se till att livet fungerar för dem alla. Arbetsledaren, Bimal, berättade om verksamheten, produktionen och kvinnornas öden. Vi hade också sådan tur att mot slutet av vårt besök kom strömmen tillbaka och sömmerskorna slängde sig över sina maskiner och tyger för att få visa oss vad de lärt sig. Det är ju så att ingen av dem förmodligen ens sett en symaskin innan de kom hit, än mindre sytt en t-shirt, så utbildningen är ganska lång och tålamodskrävande. Det tar flera månader att lära upp en flicka till en bra sömmerska och även under den tiden uppbär man enligt uppgift lön och får uppehälle.

 

 

Att de tyckte det var spännande med vårt besök, det stod klart för oss genom blickar, fniss och viskande. Som vanligt blev vi synade uppifrån och ner och förmodligen godkända. Och trots att vi inte kunde prata med dem personligen, trots att vi inte kunde utbyta mer än någon enstaka artighetsfras, trots att vi inte kunde höra deras historia från dem själva upplevde vi att vi fick kontakt. De är vänliga och generösa med sig själva, som ju nepaleserna oftast är. Naturligtvis beställde vi några tröjor med min företagslogga för avhämtning nästa vecka innan vi åker hem, och vi gav dem varsin liten present och en lycka-till-kram. De blev väldigt glada över presenten och – verkade det som – förvånade över kramen. När jag vände mig om för att gå ut därifrån fick jag torka bort mina tårar. Ett mycket rörande och berörande möte.

 

 

Från Trainee Centret åkte vi till flickhemmet i Uttar Bahini, det som drivs av Föreningen för Gatubarn i Nepal och där jag levde som volontär för två år sedan. Vi blåste såpbubblor, såg på foton och hade skoj. Jag kan bara anta att även någon eller några av dem har löpt risk att hamna på en bordell i Indien om de inte haft den oerhörda turen att komma hit till barnhemmet.

 

 

Människorna som driver de här verksamheterna har gjort skillnad. Du kan också göra skillnad. Beställ en snygg t-shirt från Milvea och du har hjälpt en kvinna ytterligare ett litet steg framåt. From trafficking to hope.

Länkar:

Milvea

Nirmalas historia 

Ranjanas historia

 

(På förekommen anledning: Självklart är jag ingen återförsäljare för Milvea. Jag är medmänniska och kvinna som vill väl. Funderar du över något fakta kan det vara jag som missförstått – ta kontakt med Milvea Change!

Och självklart har jag kollat med Milvea att det är okey att lägga ut foton på de utsatta kvinnorna, bara jag inte uppger deras riktiga namn.)

 

 

 

 

11 Replies to “#Blogg100/37 From trafficking to hope”

  1. Vilken fin skildring, och vilken fantastisk insats organisationen gör – en droppe i havet säkert, men en droppe gör skillnad! Tack för att du delar med dig, av ord och bilder – din text gör mig sorgsen och ledsen men också hoppfylld!

  2. Viktigt inlägg, sprider vidare. Sponsrar en skola i Filippinerna, så jag vet hur mycket det betyder för utsatta barn att få hjälp.
    Tack för att du delade med dig av detta, delar vidare!
    Kram Kim 🙂

  3. Pingback: From trafficking to hope #blogg100 del 37 | Idéfabriken

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*