Är jag gift på riktigt nu?

Ni förstår, det var inte bara solnedgång över bergen i Nagarkot och indiskt vin att halsa på bröllopsdagen. Nej tilldragelsen sträckte sig egentligen över två dagar. Dagen vi reste dit och dagen vi reste hem. Och det var den andra dagen som var vår egentliga bröllopsdag. Men sånt spelar väl ingen roll. Eller hur!?

 

Jag blev ju liksom förlovad också. På vår bröllopsdag. När maken och jag bestämde oss för att gifta oss, i höstas, hoppade vi över det där med trolovningen. Det kändes som om vi skulle klara oss utan den. Pang på rödbetan bara.

 

Dock har jag nu i sex månader tyckt att mitt vänstra ringfinger ser ganska tomt ut. Tänk om människor tror att jag är förlovad. Och inte gift?! Vilket jag ju faktiskt är. Men inte förlovad. Ni förstår va!?

 

Så jag sa till maken – att jag vill ha en förlovningsring på vår bröllopsdag. Från Nepal. Det spelar ingen roll om det är en sån där ring man blir grön om fingret av när man är svettig. Huvudsaken att jag tycker om den. Att den är snygg. Passar till den andra ringen. Vigselringen. Som är av titan. Med guld och diamant. Lite speciell.

 

Precis som jag och maken kanske.

 

När vi var i Thamel, turistkvarteren, ett par dagar före Nagarkotresan skulle vi kika på en ring. Men maken visste inte om Nagarkot, då, det var en hemlis in i det sista. Vi var in i flera butiker och kikade men hittade inget som matchade det minsta.

 

Så, när jag just bestämt mig för att skrota Projekt FörlovningsRing, så hittade vi den.

 

Plötsligt händer det!

 

Enligt försäljaren var den av silver och kostade 68 kronor. Så mycket betalar vi inte för en ring man blir grön om fingret av. Nejdå minsann. Jag ville väldigt gärna ha den, det var den första och enda ring vi sett under denna dag som passade mig. Jag prutade raskt ner den till 40 kronor och maken fick lov att hiva upp plånboken.

Kanske inte den ultimata ringen, men jag älskar den faktiskt! Den passar jättebra ihop med vigselringen och de andra smyckena, armbanden, jag alltid bär.

 

 

Och som grädde på moset kan jag berätta, så här några dagar efteråt – JAG BLIR INTE GRÖN OM FINGRET! Den är banne mig av silver! Och nu ser jag både förlovad och gift ut. Som det ska vara.

 

När vi kom hem från Nagarkot, dag två, vår egentliga bröllopsdag, skulle vi hämta hattar, smycken och annat vi beställt hos lokala, kvinnliga företagare i Boudhaområdet. När vi kom till organisationen Regnbågskvinnorna visade det sig att de, förutom de vackra halsband och örhängen jag beställt, hade tillverkat ett halsband till mig som present.

 

Smycket kallas Tilhari och får endast bäras av gifta kvinnor. Det sägs att det utgör samma funktion som ringen i det västerländska samhället. Halsbandet är i rött och guld med en avlång cylinder som dekoration. Det är just cylindern som avgör att det är ett Tilhari.

 

Parentes: Under hemresan från Nepal, vid mellanlandningen i Doha, var det flera nepalesiska gästarbetare som började prata med mig när de såg mitt halsband. De sa de visste jag varit i Nepal. Så roligt!

 

 

Tilhari-halsbandet är jättevackert och jag ville, för att visa kvinnorna som tillverkat det respekt, genast sätta det på mig. Jag försökte skämta lite och ropade på ”Husband!”. Han satte sig bredvid mig och hjälpte mig att knäppa smycket i halsen. Till kvinnornas jubel! De applåderade!

 

Att the Husband sätter på sin kvinna halsbandet betyder tydligen väldigt mycket. Tur, lycka och välstånd, om jag uppfattat saken rätt.

 

Så jag blev med både förlovningsring och vigselsmycke i Nepal. Är jag gift på riktigt nu?

 

 

 

 

4 Replies to “Är jag gift på riktigt nu?”

  1. Så klart du är gift på riktigt! Men det har du ju egentligen varit ett tag nu…. Men jag glädjer mig åt att du inte behövde vänta 10 år på den andra ringen… 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*